Monthly Archives: February 2009

Det här är den sista uppgiften i journalistkursen jag läst under våren. Vilken relation ska nya och gamla medier ha? Går journalistiken mot sin bråda död?  Fler och fler (i alla fall i USA) tvivlar på journalisters trovärdighet och samhällsnytta enligt boken The Element of Journalism. Istället verkar bloggarna ta över mer och mer.

I USAs tidningsindustri är det kris. Fler och fler tidningar tappar läsare och vissa har redan tvingats i konkurs. I Sverige är läget inte lika allvarligt – än – men jag vet en del frilansjournalister som kallar delar av DN:s redaktion för tomtar, och starkt ifrågasätter hur de nyhetsvärderar.

I The Element of Journalism tas journalistikens huvudsyften upp. Huvudsyftet är att journalistik ska granska och förmedla en objektiv sanning till allmänheten. Jag börjar få en känsla av att den objektiva sanningen inte är så objektiv alla gånger, utan den subjektiva verkligheten hos personen som gör tidningens nyhetsvärderingar – redaktören!

Det mest fascinerande med sociala medier enligt mig är att man tydligt ser vad läsarna är intresserade av. Genom att läsaren snabbt kan sprida det man tycker är mest viktigt via olika mediekanaler som Twitter, Bloggar och Facebook spelar det ingen roll om något ligger först eller sist i tidningen. Nyheterna omvärderar sig själva.

Tuffare är det dock för de nyheterna som sållas bort av den värderande redaktören, men om de är riktigt bra tar de sig ändå fram i cyberspace.  Samtidigt kan man undra om vem som helst ska ha möjlighet att skriva vad som helst, när som helst, hur som helst?

Det finns vissa ämnen som skenat iväg på internet trots att de helt saknar grunder. Det finns ibland artiklar i tidningar som endast är grundade på vad en blogg har skrivit! Vem som helst kan öppna ett konto anonymt hos en bloggtjänst och sprida lögner på internet. Att välkända dagstidningar kan ha det som underlag till artiklar kan väl inte vara okej rent pressetiskt? I min värld är det inte okej.

Men hur ska man veta när sociala medier är bra, som genom att sprida viktiga nyheter, och när det är dåligt, genom att sprida lögner?

Borde vi reglera vad som skrivs på nätet idag? Det finns pressetiska regler för tryckta medier. Borde bloggare och outbildade journalister som skriver vad de vill på nätet idag att bli reglerade i framtiden?

Idag kan vem som helst utrycka sina åsikter och få flera tusentals läsare. Det tycker jag är bra! Men borde det finnas någon typ av tillstånd för att få publicera journalistiska texter. Boken säger att ett sådant tillstånd kan motverka demokratin. Demokrati bygger på att samhällsmedborgare ska få fullständig information att grunda demokratiska beslut på och om man börjar reglera vem som får publicera journalistik kanske man reglerar bort möjligheten till fullständig genomskinlighet i samhället. Kanske kan man istället skärpa reglerna för vilka grunder som krävs för att något ska få publiceras i tryck.

Vad är det som gör att fler och fler tycker att journalistiken har blivit oseriös? Är det för att mängden verksamma journalister utan utbildning är fler än tidigare? Har kampen om läsarna gjort tidningarnas innehåll mer kommersialiserat än granskande?
DN har en skönhetsblogg på sin hemsida. Jag tycker att det är sjukt. Hur bra bloggen än må bara ska inte Dagens Nyheter som är den största svenska dagstidningen på ett väldigt kommersiellt sätt tipsa om produkter och behandlingar för förbättrat utseende. Skicka reportern till verkligheten istället, se till att hon granskar produktionsprocessen på alla de produkter hon tipsar om. Låt henne rapportera om vad det vi smörjer in oss med faktiskt innehåller.

Om vi inte kan skilja på vad som är journalistik och vad som skrivs för nöjes skull så kommer både bloggare och journalister hamna i blåsväder. En tidning är en tidning och en blogg är en blogg. Det får vi inte glömma bort!

Kommer ni ihåg Åsne Seierstads bok Bokhandlaren i Kabul? Den kom ut 2003 så det är ett tag sen. Åsne har skrivit åtminstone en bok sedan dess, Ängeln i Groznyj som kom ut 2008 och skildrar krigets Tjetjenien.

När Bokhandlaren i Kabul kom ut blev boken populär. Min mamma fick det från sin bokklubb och jag passade på att lån den. Den var spännande – en skildring av en annan kultur, ett annat land och ett annat folk. Jag var 15 år och ifrågasatte inte på något sätt om boken var sann – självklart var den det!

Nu har vi fått en lista med journalistisk litteratur och med uppdrag att läsa en eller ett par böcker från den. Eftersom Bokhandlaren i Kabul stod i bokhyllan och samlade damm tänkte jag att jag lika gärna kunde börja med att läsa om den för att se om jag fem år senare såg på boken ur ett annat perspektiv.

Det har varit en del rabalder kring boken eftersom ”Bokhandlaren” inte tyckte att det var särskilt kul att bli utlämnad i en bok som författaren tjänade mycket trevliga pengar på. Hans familj sågs kanske inte som den bästa, även om boken fokuserade mer på de kulturella frågorna än på familjen. Jag skulle vilja säga att familjen behövdes för att plantera vardagskulturen hos läsaren.

Samtidigt börjar jag fundera över om allt i boken är sant. Det är ju en roman, skriven av en journalist, och romaner behöver ju inte vara det minsta baserade på sanna historier? AdLibris använder i sin beskrivning både ord som reportagebok och skildring. Skildringar måste enligt mig inte vara baserade på sanna historier, men reportage? Ett reportage som innehåller delar som inte bara är sanningen rätt upp och ned kan väl knappast klassas som reportage?

Det måste vara otroligt svårt att uppleva så otroligt mycket som Åsne Seierstad faktiskt gör under sin tid i Kabul och sedan samla ihop det till en bok. Att boken sedan ska vara en perfekt bild av det upplevda, att varenda meningstolkning ska vara sann, är inte det ganska osannolikt?

Tänk bara hur många gånger som hon antagligen har skrivit om kapitel! Hur många förläggare som har haft åsikter om innehållet – endast med försäljningsmässig utgångspunkt… Att boken inte är en perfekt avbild kanske man helt enkelt får köpa?

En annan sak som antagligen påverkar bokens innehåll är det faktum att ingen annan var där. Väldigt få utländska journalister befann sig i Afganistan under konflikten, ännu färre bodde antagligen hemma hos en stor familj som lånade ut burkor till dem för att de skulle smälta in i kulturen. Om ingen annan har upplevt det man själv upplevt kan man inte kontrollera sina minnen med någon. En annan sak är att risken att bli ifrågasatt inte kan vara särskilt stor…

I förordet presenterar Åsne Seierstad sin syn på bokens innehåll och uppkomst. Familjen som hon skildrar visste att anledningen till att hon bodde hos dem i Kabul var att skriva en bok.

Hur som helst så tycker jag att boken snarare är journalistisk litteratur än litterär journalistik. Jag vill ändå tro att hon försöker vara så korrekt och sanningsenlig i sin förmedling. Litterär journalistik tycker jag att det blir när man har upplevt något som journalist och skapar en helt fiktiv berättelse ur det man upplevt för att få fram ett journalistiskt budskap. Men det är jättesvårt att veta var gränsen går! Samtidigt säger inte Åsne att boken är en sann historia – det gör utrymmet för avvikelser från sanningen större än om hon påstått att det var den exakta sanningen.

Mina två tidigare blogginlägg för kursen har varit väldigt vällästa här på bloggen. Det första Blogginlägg A: Nyhetsvärdering blev omskrivet på aftonbladets hemsida. Det andra Blogginlägg B: Etikens gråzoner handlar om vad man bör och inte bör publicera i tidnignar och på internet…

Återigen ett blogginlägg för journalistikkursen jag läser. Det är dock väldigt intressanta ämnen vi ska skriva om, och då känns det inte så underligt att gå ifrån mina lite mer typiska blogginlägg för att debattera samhällsfrågor och journalistik.

Veckans tema är “etikens gråzoner”. När är det okej att publicera namn och kanske rent av bild på en brottsmisstänkt? Finns det några fördelar med att publicera, och vilka är nackdelarna?

Kommer ni ihåg Haga-mannen som våldtog flera kvinnor i Umeå för ett par år sedan? Det var först när man publicerade en fantombild på den misstänkte som det avgörande tipset kom in till polisen. Det var en man som inte alls var misstänkt sedan tidigare – han fanns t.ex. inte i polisens brottsregister och hans vardagsliv gav inga indikationer på att han skulle kunna vara en våldtäktsman, men han var lik fantombilden.

När det kom in ett tips och mannen togs in till förhör visade sig att han var skyldig till alla våldtäkterna.Hade man inte publicerat fantombilden hade tipset inte kommit in till polisen. Om det hade varit ett fotografi, eller en tydlig beskrivning av personen, hade det kanske också hjälpt till att bidra till att viktiga uppgifter kunde komma polisen till känna. Frågan är bara var gränsen går?

När man publicerar namn och ibland även bild på inblandade tar man alltid en risk. Innan någon har dömts riskerar man ju alltid att publicera information om en helt oskyldig person. Med tanke på medias manipulativa förmåga finns det ju även  stor risk att man påverkar rättssystemet. Om någon är på stor bild på alla löpsedlar som ”den skyldiga” så är det ju väldigt få som kommer ifrågasätta huruvida den här personen faktiskt är skyldig

Det senaste åren har morden i Arboga uppmärksammats väldigt mycket i media och bilder både på misstänkta gärningsmän och på offer har publicerats. Den tyska kvinnan är otroligt skyldig enligt media, och det lär vara svårt att inte ta hänsyn till det om man är domare. Jag säger inte att hon inte är skyldig, jag funderar mest över hur mycket media får blanda sig i våra rättsprocesser?

Om någon oskyldigt anklagas eller hängs ut är det mycket svårt att få upprättelse för det… Och hur kul är det att se sig själv på löpsedlarna som mördare, våldtäktsman eller något annat otrevligt när man är helt oskyldig? Jag hoppas att det inte händer särskilt ofta, men de få gångerna de händer så är det tragiskt.

Joy Rahman dömdes för mord på en 72-årig kvinna i Sätra 1994. Han dömdes i både tingsrätten och hovrätten och målet togs inte upp i högsta domstolen. Fallet uppmärksammades av bl.a. journalisten Dick Sundevall och advokat Peter Alhin som ifrågasatte huruvida Rahman faktiskt var skyldig. År 2002 begärde Rahman resning i Svea hovrätt och där frikändes han. Ett rekordstort skadestånd på 10 miljoner delades ut för det lidande som den felaktiga domen och den långa fängelsevistelsen orsakat honom och hans familj.

I Uppsala kunde en idrottsledare som tidigare varit dömd för pedofili plockas bort från sitt arbete med klubbens ungdomar efter att han närmat sig några av killarna i ett av ungdomslagen. Föräldrar uppmärksammade ett underligt beteende och kunde med hjälp av internet få information om tidigare domar. Att någon som är tidigare dömd för brott mot barn hängs ut på internet kanske kan ses som oetiskt… Men samtidigt hindrade det ju nya möjligheter till brott och man kunde kontakta polisen innan någon större skada var skedd. Så vad är viktigast, att skydda den brottsmisstänkte eller att skydda offren? Oavsett så är det ju tragiskt när någon felaktigt döms.

Nu har ju mediavärlden utökas radikalt i och med internet och alla bloggar. Så det som inte skrivs i dags- och kvällstidningarna skrivs med all säkerhet på en blogg. Vill du ta reda på något om en person eller en händelse så tar det inte många sekunder innan du har fått upp väldigt mycket information om det. Det är både bra och dåligt såklart. När du blir felaktigt anklagad på nätet kan det vara svårt att få död på rykten, de sprids som en löpeld mellan små och stora bloggar med dåliga källor. Många jagar även besökare genom att skriva kontroversiella inlägg och skapa debatt. Att något är sant är kanske inte så viktigt för en bloggare? Jag vet inte?

Men om det är så lätt att ta reda på information om misstänkta, brottets karaktär eller något annat som klassisk media är restriktiva med att publicera, blir det inte fel då? Borde inte en morgontidning ha rätt att publicera på samma grunder som man gör på internet? Även om en tidning har etiska regler att rätta sig efter så är de skyddade av tryckfriheten, det är inte en blogg. En blogg är bara skyddad av civilrättslig lagstiftning och kan därför dömas för ex. förtal eller annat även om de skriver samma saker som en tidning.

I det stora hela är det ju bra att media växer och att det blir lättare att engagera sig uttrycka sina åsikter i samhällsfrågor – men har vi funderat på nackdelarna? Borde vi kanske starta blogg-etiska regler också? Det är något som är värt att fundera över!

Den här terminen läser jag 15 poäng journalistik på distans vid Karlstads Universitet. I kursen ingår att skriva och publicera fem blogginlägg och det första har deadline nu före midnatt. Inlägget ska fokusera kring nyhetsvärdering, varför något är en nyhet och hur den presenteras. Vad är egentligen en nyhet? Finns det några kriterier?

När jag handlade på Hemköp vid 17-tiden kom en man inbärandes på en hög med bilagor till Göteborgs Posten. “Det är en ny bilaga med rapportering från begravningen” sa han och försvann sedan illa kvickt. De flesta har nog inte missat att Ingemar Johansson gick bort för ett par veckor sedan. Boxningsvärldsmästaren från Göteborg hade idolstatus bland en hel generation svenskar. Jag är dock för ung för att förstå hans storhet, och i samma ålder var de två tjejerna i kassan på Hemköp. “Kommer det en bilaga så här sent? Det är ju inte direkt något som har hänt. Vilket slöseri på papper!” var deras kommentar när de fått en tidningsbunt var att ta hand om.

När Ingemar Johansson gick bort förstår jag att det var av intresse för hela svenska folket. I och med att han var en så stor svensk idrottsman som många har en anknytning till känns det inte mer än rätt att han blivit huvudnyhet i både TV och tidningar. Men hur väsentligt är det egentligen med själva begravningen? Nästan alla människor som gått bort begravs för eller senare. Att begravningen är öppen för allmänheten och att det handlar om en välkänd svensk, är det tillräckligt för att GP ska trycka upp en extra bilaga? Någonstans läste jag en löpsedel om att sonen eller sonsonen önskade att hans pappa/farfar hade fått en liten familjebegravning.

Vems önskemål ska tillgodoses när det är en begravning av den här typen? För den närmaste familjen är begravningen ett avsked och för de flesta svenskar tror jag bara att det är ett sätt att få komma den stora boxarstjärnan nära för en stund.

Samma debatt vet jag fördes kring begravningen av Engla som SVT direktsände – är det rätt att en liten tioårig flicka som blivit brutalt mördad, ska få sin begravning sänd i TV?

Annars tycker jag att nyheterna den här veckan har varit ganska tama. Men det är oftast då det skapas hönor av fjädrar och nya vinklingar får de mest underliga nyheterna att verka väldigt väsentliga. Uppsala Nya Tidnings huvudrubrik här om dagen var “Uppsala kan få fler kriminella gäng” – något jag nästan tycker låter som en positiv rubrik när jag läser den första gången! Denna ”nyhet” var dock inte baserad på någon ny händelse som nu aktualiserat ämnet, utan vara snarare ett reportage eller analys som kunde publicerats vilken vecka som helst. Det fanns uppenbarligen inga stora nyheter som konkurrerade om tidningsutrymmet den dagen. Den här typen av utfyllnad finns ofta under semesterperioder där många artiklar kan ha skrivits långt i förväg. Men det är antagligen ett tecken på nyhetstorka.

Mycket av nyhetsrapporteringen denna vecka har också kretsat kring Liza Marklund och debatten kring Gömda, där “Mia” som boken skildrar har valt att gå ut med namn och bild i Aftonbladet. För det första är jag imponerad över att Liza Marklund har stått så stadigt när det blåst kring boken och bokens trovärdighet. Hon får under inga omständigheter gå ut med sin källa. I ett fall med påtaglig hotbild som detta ändå måste anses vara blir det extra känsligt. Nu när Mia, som hon faktiskt heter på riktigt efter ett antal namnbyten, valt att själv gå ut i media är Marklund befriad från sitt källskydd. ”Nyheten” blir i detta fall både den information som Mia bidrar med och Liza Marklunds möjlighet att ge sin sida av saken utan begränsningen av källskyddet.

I många fall när det finns sekretess, eller begränsad insyn för den vanliga svensken, blir allting mycket mer intressant för folk. Min första tanke om det är att det är spännande att få fantisera på egen hand om vad som faktiskt är sant, eller vad som döljer sig bakom sekretessen. Samtidigt tror jag att vi svenskar är väldigt vana vid total inblick i samhället. Svensk media är otroligt granskande och ger oss kanske känslan att vi har rätt att veta allt.

Om vi jämför insynen vi har i det svenska samhället med den betydligt mer begränsade insyn som är vardag i många andra länder kan vi konstatera att det antagligen finns en väsentlig anledning till att vissa saker hemlighålls. Till exempel måste enskilda personer, som Mia, skyddas – annars kommer ingen någonsin våga berätta något. Lisa Marklund är journalist i grunden och det är antagligen viktigt för henne att det hon berättar inte blir något som folk tvivlar på. Men när Marklund inte kunde berätta mer om källan, på grund av det lagstiftade källskyddet, gjordes även det till en nyhet. Att lyckas skapa nyhetsvärde av att någon hemlighåller med information om något tycker jag är intressant. Det hade självklart varit en ännu större nyhet om hon hade avslöjat sin källa vilket media hoppades på att hon skulle göra när de pressade henne hårdare och hårdare på information.

Att anse att man har en rättighet att gå på Ingemar Johanssons begravning, eller att få veta minsta detalj om vad som är sant i en skildring som Gömda, tycker jag är egocentriskt och naivt. Samtidigt som jag förstår nyhetsvärdet i debatten kring Liza Marklund och Gömda – debatt är alltid bra – kan jag inte se att nyhetsvärdet i att Ingemar Johanssons begravning är så stort att den behöver en kvällsbilaga i Göteborgs Posten. Jag undrar hur många exemplar som faktiskt såldes.