Here’s some photographs from my vacation on Cap Verde earlier this spring. I’ll make sure to update my portfolio some day.

Vi åt lunch för att gå igenom vad jag gjort på sista tiden, vad jag har för planer framöver och vad jag vill med mitt fotograferande.

Jag började på Berghs för ett år sedan, som journalist med fotointresse. I dag är jag en mycket ofullständig fotograf. Jag är under utveckling mot något större, med ett fotografiskt öga som måste tränas – länge – innan det ser allt som krävs för bilderna jag vill ta i framtiden.

Att visa upp sina bilder för en extremt erfaren fotograf är inte alltid helt smärtfritt. Ganska ofta gör det ont. Du ska få feedback på något du skapat med själen, i alla fall för mig är det så, eftersom jag ofta fotograferar mycket med just själen.

Hur som helst, det gjorde inte ett dugg ont. Så nu ska jag berätta vad jag lärde mig om feedback där och då på en jättefin lunchrestaurant på Krukmakargatan.

Om du ska ge feedback:

1. Ta dig tid. Titta noga på vad personen faktiskt har gjort, och ge respons på det. Glöm bort varenda standardsvar kring klassiska brister du någonsin hört. Du har en individuell kreatör framför dig och det är något fint. Ogenomtänkta klyschor riskerar att göra större skada än om du erkänner att du inte har tid.

2. Jämför aldrig någon i relation till andra. Livet är en process: vi börjar utan något alls och slutar med mycket mer. Livets skala går inte från dålig till bra, eller perfekt. Perfektion är inte ens ett värdigt mått och att ge feedback till en nybörjare är precis lika fint som till den som har många år bakom sig.

3. Gör aldrig någon annans utveckling till din agenda. Viljan att bli bättre är en väldigt personlig process och du kan aldrig veta den inre drivkraften bakom att någon gör något. Att kommunicera vad du vill med en annan persons utveckling kan därför lätt leda till att du styr bort från äkta drivkrafter och mot bekräftelse.

Hur tänker du kring feedback?

I posted this Instagram widget with round images that I’ve made with jQuery, HTML and CSS:

Now, everyone can view the code on my GitHub page and use parts of the widget themselves.

This is the javascript code:
var user = "insert-your-user-id";
var token = "insert-your-token-here";
var instaframes = $(".instaframe");
$(function() {
$.ajax({
type: "GET",
dataType: "jsonp",
cache: false,
url: "https://api.instagram.com/v1/users/"+user+"/media/recent/?access_token="+token+"&count="+instaframes.length,
success: function(json) {
instaframes.each(function(i, selected) {
$(selected).css("background", "url("+json.data[i].images.standard_resolution.url+") no-repeat center center");
$(selected).css("background-size", "100%");
});
}
});
});

Learning GitHub is quite complicated if you ask me, but most people are really helpful when you ask beginner questions. There’s also a lot of great tutorials and guides online. I started by taking this Try Git course from Code School and even though I’ve gotten a lot of help, it was a good start.

For me, this GitHub debut feels kind of cool, since I’ve never really seen myself as a “real” coder before, and GitHub is for “real” coders such as myself.

Jag är ett barn av min tid. Eftermiddagar och kvällar har alltid varit fulla av aktiviteter. Rita, spela, läsa, träna, sjunga, baka, bygga, aldrig plugga. Aldrig andas, eller slappa, eller bara vara.

Psykologen tittar på mig: “Till nästa gång vill jag att du funderar på några saker som gör dig värdefull, saker som inte är prestationer”. Jag vet inte vad jag ska svara riktigt. Om jag inte presterar har jag väl inget värde? tänker jag. Blundar lite, ritar 52 fiskar på min anteckningsbok.

I dag, nästan veckor senare, har jag fortfarande inte kommit på något svar.

Vem är jag egentligen? Har jag ens ett värde? Jag kan inte se vem jag skulle vara om jag inte fick prestera. Inte ens när jag försöker. Och varje dag frågar jag mig själv vem jag vill vara, egentligen.

Hur ska jag kunna veta det? När det enda jag egentligen vet är att folk blir glada varje gång jag ritar fina fiskar, spelar svåra stycken på fiol, läser många långa böcker, tränar hårt, sjunger rent, bakar sockerkaka eller bygger slott i lego.

Folk tycker ofta om mig, det är bra. Men är det inte en prestation att lyckas bli omtyckt också? Egentligen.

Jag har inga svar. Jag nynnar låtar från Suzukimetodens första bok när jag promenerar i Slottsskogen, inser att jag kommer ihåg ordningen som styckena presenteras i. Tänker att jag verkligen hoppas att jag har ett värde ändå. Även utan prestationer.

Här är livesändningen om du vill titta…

Ofta har min internetperson varit både tryggare och starkare än mitt verkliga jag och det har varit skönt. Jag var ett freak och på internet är det okej, det är inte heller någon som vet om du är kort eller lång eller att du inte har några vänner. Istället fick jag vänner, massor av vänner, många av dem är både ovärderliga och omöjliga att ersätta.

Internet räddade mig när jag inte hade något annat men nu börjar vår relation rinna ut i sanden. Sakta.

Kanske handlar det om att det som förut var speciellt för just mig, idag är vardag för oss alla. Kanske handlar det om att jag jobbar med det här nu? Kanske handlar det om att jag insett att det finns annat som ger mig mer än ett hysteriskt Twitterflöde eller ett roligt klipp på Youtube?

För även om jag är digital ut i fingerspetsarna har jag börjat känna att jag inte riktigt orkar längre. Jag har knappt twittrat under 2012 och mitt bloggande blev bara mer och mer spretigt innan jag bommade igen helt. Förra helgen raderade jag drygt 1/3 av mina “vänner” på Facebook och jag som förut uppdaterade min status ett par gånger om dagen gör det nu max någon gång i veckan.

Varför ska 200 personer som jag knappt känner ha tillgång till allt jag gör på Facebook? Varför ska jag ens berätta för de 400 personer som jag känner, vad jag gör, vem jag är och var jag befinner mig? Vill jag det?

Jag har byggt nästan hela mitt liv med hjälp av internet och jag vågar inte ens tänka vad jag hade gjort idag om internet inte hade hjälpt mig på vägen. Men nu när jag har tappat bort mig själv totalt har jag också börjat ifråga sätta min internetbaserade personlighet.

Det lustiga är att jag inte riktigt har något annat att ersätta den med. Det handlar inte om att jag har börjat umgås med skogen eller havet eller nya människor. Jag har bara tappat lusten till det som är, och det enda som blir kvar är ett stort hål. Jag kommer säkert fylla det med något vettigt sen.

Jag tror samtidigt att jag börjar landa i vad jag egentligen vill. Det handlar inte om att avdigitalisera, i vissa fall handlar det till och med om att digitalisera mera. Men jag vill bli digital på ett sätt som gör att friktionen till min fysiska verklighet blir minimal.

Spotify är smartare än en gammal samling skivor, streamad TV bättre än en dammig låda som tar upp plats i vardagsrummet. Min digitala kalender uppdaterar sig själv och kanske kan jag snart byta ut alla mina böcker mot något som inte kräver metervis av förvaring. Facebook och Twitter är praktiskt för att hålla kontakten med folk, det går snabbare än post. Instagram är konst.

Jag ska bara vara digital för att kunna vara ännu mer analog.

Den här bloggen får vara en plats för de kreativa initiativ som trivs bra digitalt. Jag har saknat är att få skriva på svenska, om små och stora saker i livet. Även om det inte är beroende av en blogg känns det mer värdefullt än att spara texter i en Dropbox någonstans. Det är roligt att få respons och vetskapen att någon kan läsa gör texterna bättre.

Det är likadant med fotograferandet. Jag fotograferar inte för någon annan än mig själv och eventuella uppdragsgivare, men det är fint att ha någonstans att publicera bilderna.

Jag kommer inte stänga ner helt. Internet är mitt jobb. Jag kommer bara fortsätta låta relationen till mitt digitala jag rinna ut i sanden.

Sen ska jag fylla hålet med annat. Kanske har du förslag på vad?

Men att vara stark har ingenting med att bita ihop att göra. Det handlar om att titta på rädslan och säga “du ska inte få vinna”, “du äger inte mig”.

Det bästa sättet att bli bättre på något är att öva. Att öva på att vara rädd, eller allra helst, att övervinna rädslor är inte helt mysigt. Om jag ska vara ärlig är det helt jävla fruktansvärt hemkt och jag sitter just nu i dubbla tjocktröjor på ett tåg och hackar tänder och gör keynotepresentationer samtidigt som jag försöker komma ihåg att det alltid alltid blir bättre sen.

För det blir faktiskt alltid bättre sen. Jag inser alltid att vägen mot målet var just bara en väg och att det som förr kändes så stort och viktigt och oövervinneligt nästan alltid är något jag tittar tillbaks på med en axelryckning. Personer som jag trodde att jag aldrig trodde skulle klara mig utan är idag ett minne blott och jag har ingen aning om de bor i Peking, Paris eller porten bredvid.

Jag tänker att om jag är duktig på att utnyttja livets hinder rätt blir jag väldigt vältränad om jag stöter på dem ofta. Vältränad på att leva. Som vanligt när det handlar om prestationsidrott handlar det om att identifiera sina styrkor och jobba hårt på sina svagheter.

Jag är modig. Det var mitt nyårslöfte för 2011 att bli modigare och det är särskilt fint att jag är något idag som jag inte var för två år sedan. Förut var jag var livrädd och feg, nu är jag livrädd och modig(-are).

Jag tror att vi är lika rädda allihopa, att vi bara är olika bra på att hantera våra rädslor och göra det till något konstruktivt.

Jag har inte träffat någon som inte är rädd ibland. Rädd för att misslyckas på jobbet eller rädd för att bli genomskådad. Rädd för att inte räcka till eller för att göra någon annan illa. Rädd för att bli sårad eller för att göra fel eller för att inte göra något alls. Det känns som att det många gånger är just våra rädslor som driver oss framåt.

Men så börjar jag inse att jag är som allra mest stolt över mig själv de gångerna jag vågar vara riktigt rädd. Att göra det jag egentligen inte vågar är det som ger mig allra mest. Då dyker hindren upp oftare och jag blir bättre på att leva.

Kanske är det helt enkelt modet som gör oss starka?

Jag saknar trägolv och sekelskiftesfönster, innergårdar och blåsiga promenader över broar. Jag saknar dagens lunch med fina vänner på Tidemans Café bakom Dramaten och jag saknar att kramas i korsningar när vi går åt var sitt håll. Jag saknar Berghs och fotoprojekt och timmar av frustration och frusna fingrar.

Jag saknar att oroa mig för att springa i personer jag inte tycker om, eller personer som jag tycker lite för mycket om men som inte tycker om mig. Jag saknar middagar med vänner och vin med bekanta. Långa frukostar på Kaffeverket eller bara en snabb kaffe på sta’n.

Jag saknar Kåken och Trädgår’n och F12 och att klaga över folket på Stureplan. Jag saknar att åka Taxi Stockholm hem genom tysta nätter eller att åka fel i tunnelbanan.

Jag saknar en särskild lägenhet vid Mariatorget och familjen som bor där i. Jag saknar Stadshuset och Riddarholmen och Biblioteksgatan. Jag saknar dagar högst upp  i Münchenbryggeriet och tidiga promenader genom Gamla Stan.

Jag saknar att bjuda hem folk på middag och att boka tvättid i bostadsrättsföreningens trasiga månadskalender. Jag saknar att behöva sitta i en fönsterkarm för att inte tappa täckningen i telefonen.

Jag saknar att vakna trött på lördagsmorgnar och veta att det finns någon som vill hänga med just mig om jag vill. Jag saknar bruncher på Urban Deli, tisdagskvällar på La Neta och att äta frozen yoghurt i Gallerian.

Jag saknar att promenera längs Katarinavägen och att fördriva tid på Fotografiska. Jag saknar att gå runt Djurgårdsbrunnsviken, prata om livet och dricka take away-kaffe. Jag saknar att äta hummus med svamp och syrade grönsaker på hipsterstället vid Skanstull och att gå oplanerat på konsert på Debaser.

Jag saknar någon som skickar sms och frågar vad just jag gör i kväll.

Här är jag inte del av någonting. Det saknar jag.

Yesterday when me and my friend Charlotte were eating brunch at Urban Deli in Stockholm, she said “I wish I knew how to take great food photos, mine always look crappy while yours look great”. Since we started to talk about food photography, and what makes a great food picture on Instagram, I decided to write a new post about how to take great food pictures generally and with Instagram specifically.

After my latest photo guide on how to take great self portraits with Instagram I got a lot of great response. I still try to take at least one self portrait a week, but I take even more food pictures, probably because food look good much more often than I feel like taking photos of myself.

Food photography is actually not that hard, even though it’s quite easy to make things look bad. This spring I’ve actually participated in making a cookbook with international food and there’s just some basic things to keep in mind if you wanna make your Instagram followers jealous of everything you eat…

Ask yourself what you want your food to look like live and try to make sure to capture this in your photo… The first rule: If it doesn’t look good live, don’t even try to make it look good on camera. The second rule is…

Trust your eyes!

Ask yourself how your food looks best and start working from there. It’s actually that simple, but easy to forget. Here’s some things to keep in mind…

Arrangement

When you look at food you need to get quite close. Compared to other things we usually shoot food is quite small and the details are extremely important when you want someone to get tempted. But it’s not just about being close enough; when you come too close you loose both perspective, overview and detail and that’s not good either. So you don’t want your food too far away but not too close… The secret is to keep it on a “lagom” distance. A “lagom” distance for food photography is probably when you fit everything in the picture without having almost any empty space around it.

Colour

Well, colours is pretty much everything when it comes too food photography. You can compare this to when we shop for food in the super market, colourful foods often feels tastier and/or healthier. When you choose between Instagram filters it’s important to have the correct colours in mind. Be careful when choosing a filter that changes the natural colours too much. This doesn’t have to be a no-no but you should at least know when you break the rules.

Shape

When food have a spectacular form it’s quite important to shoot it from it’s best angle. This factor is very easy to do something about but probably the hardest one to forget. Just turn your plate until your food looks its best and find the best angle. Your eyes are actually great at deciding when this is fulfilled. Trust them.

Situation

Ask yourself what’s important with the particular food picture… Is it the dish, the plate, the person eating it or the social situation around it? Make sure to capture and focus on the right thing in each photograph. And if you wanna focus on more than one of these factors, take more than one photo. When it comes to photography, compromising is a really bad idea.

Sharpness

One secret to great food photos is the importance of sharpness. It’s not just about wether a photos is sharp or not, it’s more about where in the photo you wanna place the sharpness. But where’s the right place? A basic rule is to always have the sharpest part of the picture where your eyes look first. This is usually at the food in the front of the plate if you shoot from a low angle, or on the highest spot if you shoot from a high angle.

Creativity

Instagram is the best place for you to try something creative and new. Your pictures are not supposed to end up on the cover of a classic food magazine, they should be fun to shoot and something extraordinary to show of your friends. If you find a fun angle or a crazy filter just go ahead and use it…

Go ahead and be great. Remember that rules are ment to be broken. If you want to you can follow me on Instagram here.